MOB aka faget My Own Boss på Borups Højskole ledet af kunstner Anika Lori har været på besøg på vores kontorbåd Elsa og høre om vores arbejde, og om Cecilies vej til at arbejde med at formidle viden om køn.

 

Læs interview her:

TEXT: ELLEN LINDQVIST
FOTO: IDA-MARIE FISKAA

Med utgångspunkt i pedagogik har Cecilie vävt samman sociologi, konst- och genusvetenskap för att i form av föredrag, läroböcker, facklitteratur och film skapa verktyg för politiker och lärare att främja jämställdhet och mångfald. Hon beskriver sig själv som en kreativ länk mellan idé och handling – en process som hon menar måste ha olika uttryck beroende på sin målgrupp; en övertygelse som genererats av hennes eget livs många olika vändningar. 

Vi spatserar långsamt längs Overgaden Oven Vandet och låter blicken stryka över proppfulla turistbåtar, flotta segelbåtar och hippa foodtrucks innan vi finner Cecilies breda leende, kantat av ett glänsande hårsvall och guldsmycken, sticka fram ur dörren på en lotsbåt. Precis som en lotsbåtsförare har hon också varit ute och farit på flera olika kunskapsområden för att återvända till gatan hon växte upp på, med ett stoff bredare än Christianshavns kanal. Båten utgörs lustigt nog av delar från hennes andra husbåt som hon bor på med sin man och sina två barn lite längre ned på kanalen. ”Tanken var att vi skulle köpa ett sommarhus, men så blev den här båten till salu, och jag blev helt förälskad i den och idén om att också ha det som kontor”, säger Cecilie. Det vittnar en hel del om Cecilies självständighet, kreativitet och förmåga att ta delar av något gammalt och göra till något nytt – liksom behovet att vara i rörelse och få nya intryck och perspektiv; att vara flytande.

På andra sidan kanalen finner vi Cecilies barndomshem, där hon levde med sina föräldrar i två år innan de skildes och den enkla loftlägenheten på Store Kongensgade byttes ut mot en stor villa i Rungsted – en välbärgad stadsdel med helt andra sociala normer än hon var van vid – dit hon flyttade med sin mor och hennes nya man. Den nye mannen hade också med sig två jämngamla söner, varpå Cecilie för första gången blev uppmärksam på att hon löpande blev ifrågasatt kring varför hon t.ex. inte lekte med dockor.

”Jag tyckte det var en så märklig fråga, de kunde lika gärna ha frågat mig varför jag inte tyckte om grönt”, skrattar hon. Hennes far å andra sidan, som hon bodde hos varannan helg i arbetarklasskvarteret, också kallat ”Pissrännan”, lekte många traditionella pojklekar med henne. ”Att bli bekräftad i flera olika roller förblev något naturligt för mig”, säger hon. 

Att Cecilie hade något upproriskt över sig kom fram först i den nya skolan i Rungsted, där hon ofta ställde till med otyg och fick sina klasskamrater till att delta i lekar som vattenkrig, blockera dörren för läraren eller lägga häftstift på deras stolar. Lekarna blev vildare ju mer ifrågasatt hon blev för sitt normöverskridande beteende – Cecilie ville på alla sätt visa att hon inte tänkte ändra sig för att andra inte tyckte hon passade in i normen. Det hela kom till sin spets när hon i fjärde klass blev påkommen med att röka på skoltoaletten med sin väninna. Vi kan i vart fall här skönja en talang för organisation! ”När man blir sedd blomstrar man – när man inte blir det vissnar man – eller löper amok”, skrattar Cecilie.

Vid femton års ålder insisterade hon på att få ut sina sparpengar och flytta hemifrån med sin väninna, och efter gymnasiet bar det av till Frankrike där hon studerade franska och konsthistoria. Väl hemma i Köpenhamn börjar hon på lärarprogrammet, varpå ett professionellt intresse för genus följde. Hon såg automatiskt hur pedagogik och könsroller hängde samman – men framförallt utbildning som plattform och medium för genusmedvetenhet – och skrev alla sina uppsatser med ett könsperspektiv. ”Det är i skolan könsskillnader blir tydliga samtidigt som man också kan göra något mot dem”, observerade Cecilie. Hon blir anställd som lärare på Dragør, en plats hon beskriver som präglad av mycket snäva sociala normer – ”det fanns ingen plats för att vara flicka eller pojke på sitt eget sätt” menar hon – en perfekt plats för henne att skapa rum för olikheter – också inom kön.  
    
Sitt yrke som lärare såg hon aldrig som något definitivt livsval men som ett verktyg för att utvecklas med andra. Hon menar att hon alltid haft svårt med definitioner på saker och ting; utbildningar där du blir ditt yrke, fasta strukturer och auktoriteter. Snarare vill hon se sig själv och samhället som delar av processer, där förändring med bäst resultat sker med hänsyn till vad som känns rätt vid det exakta tillfället.”Jag kände att jag funnit mitt kall – att arbeta med att skapa mer plats för att bli sig själv som människa oavsett om man är flicka eller pojke”, säger Cecilie.

”Det var en brist jag upplevde själv som barn, och något jag senare såg fanns enormt mycket behov av i mötet mellan lärare och skolbarn”. Hon la lärandet åt sidan och skrev färdigt sin bok, Skolans bok om kön och jämställdhet, där hon utforskar hur man kan tala på olika sätt för att nå olika människor, vilket också gav henne användning för sina färdigheter inom konst. Efter att ha studerat sociologi och genusvetenskap startar hon 2008 sitt eget företag, Mangfold – ett ord som finns på svenska men inte på danska – där hon verkar som kreativ länk mellan forskning och praktik. Följande projekt blev en målarbok för vuxna, Facing gender diversity, där hon sammanställt 30 olika konstnärers verk att färglägga i syfte att utmana allmänna föreställningar om kön. Idag har hon skrivit tio böcker och arbetar som föreläsare på bl.a. skolor, men också nyligen insatt som medarbetare i Danmarks jämställdhetsministerium, där de arbetar för att integrera genusforskning i utbildning. ”Det är så många myter kring sexualitet och kön – det är extremt viktigt att vuxna som har med barn att göra kan sprida korrekt vetenskap”, understryker hon.

Cecilie söker ständigt nya, kreativa sätt att kommunicera. Nyligen har hon färdigställt en dokumentär om en transexuell kvinna som blev avvisad könskorrigering i Danmark på grund av sin sexualitet – producerad enbart på frivilligt arbete. Den 13 minuter långa filmen blev i år utvald att visas på Women Deliver Conference här i Köpenhamn, för att sedan nomineras till MIX COPENHAGEN, LGBTQ Film Festival & MIX ODENSE. ”Om det är något man tror på, så ska man fanimej bara göra det, även om folk säger att det inte är en god idé”, konkluderar hon.

Arbetet för genusmedvetenhet och jämställdhet har inte bara varit en dans på rosor – hon har mött mycket motstånd, både från konservativa och liberala håll. Hon förhåller sig mycket kritisk till Danmarks allmänna hållning att ”var man är sin egen lyckas kvarn”, och menar att det är en betydande skillnad på formell förändring och reell förändring – ett exempel är att vi fick lag i Danmark om lika lön 1976, men det är fortfarande inte verkställt. De senaste åren tycker hon sig dock ha upplevt mer öppenhet för sina hållningar, där hon tror att sociala medier och de omgivande nordiska ländernas progressivare hållning kan ha haft inverkan. Hon har dock själv svårt att arbeta med en fast feministisk organisation. ”Jag håller med om deras övertygelser, men frågan är hur vi kommer till målet – det är ingen mening med att sitta och bara hålla med varandra – jag vill arbeta med konkreta strategier, och det på många olika sätt”, menar hon. På samma sätt menar hon att pedagogik är en central del i hennes övertygelse – det är just genom hänsyn till olikheter hos barn vi sår fröet till ett mångfaldigt och jämställt samhälle.